Här sitter jag med en ispåse på mitt stackars knä och tycker synd om mig själv. Här i USA har alla ispåsar på alla möjliga kroppsdelar, is verkar vara deras grej. När jag skadade mig idag var det en tjej som frågade hur det gick innan jag ens han känna smärta. Hon hörde hur mitt knä knakade iväg åt fel håll och så gjorde 2 andra som stod kanske 4 meter bort. Fy och fan, jag som inte ens klarar av när folk knäcker fingrar. Det var obehagligt kan jag lova.  När det hade hänt blev jag upphämtad på fotbollsplanen av en liten golfbil som körde mig upp till skolan och väl där fick jag gå in i ett rum. I det rummet fanns det kanske 10 britsar bredvid varandra, ett litet rum för skadade själar. Längst ner i hörnet fanns det en ledig brits till mig och på de nio andra britsarna satt det amerikanska fotbollsspelare (alltså killar som spelar amerikans fotboll) som var kanske tre gånger så stora som mig och alla var knäpptysta och försökte att se normala ut och inte titta när jag haltade förbi till mitt lilla hörn. Det kändes som att mina steg ekade och att jag inte hörde hemma bland jättarna. Sen satt vi där i 20 minuter och var skadade och tysta. 

 

haha??? det om något kan ju kallas pinsam tystnad. och det gick ju inte heller att kolla någonstans utan att typ glo på någon. jobbigt i-landsproblem